Ångesten river i mig nu igen. Jag vet varför, som så många gånger tidigare runt den här tiden på året. Känner mig mest likgiltig och jag dessutom har jag missat att ta min medicin, vänt på dygnet osv, så det är verkligen inte bra. Jag känner ingen lust till något just nu. Vill bara vara ifred.

psykologen sa, efter många om och men.. att jag är deprimerad och har agorafobi med paniksyndrom… Jag fick ju, som sagt gå till henne för en extra komplettering.. för hon ville vara säker. Saken är ju att jag inte känner mig deprimerad – vilket jag sa till henne flera gånger… men oh ja, deprimerad är jag.. enligt vad som alla tester säger… OKEJ! Jag vet hur det känns att vara deprimerad. Jag har varit där!! Fan! Inte igen!

Grejen är att det inte känns dom sist. Då.. t.o.m skar jag mig för att få ut smärtan.. DET GÖR JAG INTE LÄNGRE - för jag KÄNNER mig inte deprimerad… Inte ens innan jag började med Cipralex! Jag mådde dåligt – javisst, men inte SÅ dåligt! Men tydligen alla tester så är jag fortfarande deprimerad… Det innebär alltså att jag varit deprimerad (enligt testerna) i flera år?! Trots att jag mått ganska bra? Jag fattar ingenting…

Däremot märker jag när jag mår sämre. Jag är ju en ”skinpicker” och jag pillar gärna på sår (eller annat som petar ut ur huden… typ finnar eller gamla sårskorpor) för att ”lugna mig”. Det är som en slags… vad ska man kalla det… Jag kan inte säga att det är medvetet det jag gör… för det är inte liksom att jag bara får för mig det… eller så är det just det är. Komplicerat, det är vad det är – Känner jag en utbuktning på min hud så måste den avlägsnas… även om det betyder sveda och ont efteråt. Jag är konstig, jag vet. Take me as I am.

Vad jag inte förstår är hur jag kunnat klara mig så länge utan att förstå hur illa det verkligen är med mig? Hur fan har det kunna gå så här och framförallt; VARFÖR har det gått så här? De flesta deprimerade ser ju ingen mening med livet…. MEN JAG ser så mycket! Kanske är det medicinen.. Iallafall så ser jag mycket. Jag VILL mina barn växa upp. Jag vill se dem lyckade i sina liv! Jag älskar mina barn mer än vad jag älskar mig själv.. utan för den saken avsky vad JAG gör. JAG GÖR SÅ GOTT JAG KAN!! Och jag kan säga utan att ljuga; att ingen, jag menar INGEN!! Ingen älskar mina barn som jag!!! Och det är jag STOLT över! Jag kan garantera… och det spelar ingen som helst roll hur dåligt jag än mår (Jag har varit på botten och kravlat!) så skulle jag aldrig, ALDRIG ALDRIG någonsin utsätta mina barn för det… ALDRIG ALDRIG NÅGONSIN!!! DET ÄR MITT LÖFTE TILL DIG SOM LÄSER – ALDRIG. NÅGONSIN! Mina barn är det största som har hänt mig i mitt liv sedan jag träffade barnens far – och han har varit med som så mycket smärta och död redan så han klarar inte mer.

ALDRIG NÅGONSIN ATT JAG SKULLE UTSÄTTA DEM FÖR DET… ALDRIG!

Vad tiden går… har inte haft motivation till att skriva alls, men det är ganska typiskt mig på somrarna. Se bara på tidigare år.

Jag mår mycket bättre än på länge, trots att jag har mina upp-och-ner-dagar, men man är inte mer än människa. Vad jag däremot har märkt är att jag mår bättre psykiskt när jag gör saker och inte bara sitter hemma och ugglar. Det borde ju vara ett tecken på att det vänt, för så kändes det inte innan. Och föressten så brydde jag mig inte heller då. Ångest har jag naturligtvis emellanåt, men inte alls så intensivt de dagar jag hittar på saker, även om det bara är att gå till plaskis med barnen. (Apropå det, så måste jag ta min medicin… är ganska slarvig med den, men jag försöker komma ihåg, för OM jag missar, om så bara för en dag, så kommer ångesten och klubbar ner en)
Magen mår bättre också. Jag håller mig ifrån allt som innehåller mjölk, eller spår av mjölk. Det fungerar fint. Och det känns så jäkla bra. Äntligen liksom!

Ledvärken däremot är inte att leka med, men vad kan man göra? Förtroende för sjukvården har jag aldrig haft (förutom när jag fick träffa den där braiga doktorn som har slutat) och jag är inte förvånad över hur de behandlat min lillasyster under veckan. Nåväl, det man inte dör av gör en starkare, eller hur var det nu. Hur jag nu ska kunna bli starkare med en dysfunktionell kropp…. men men.

Idag fyller min lillasyster hela 25 år och jag ska alldeles strax krypa ner i sängen för att gå upp om några timmar och slå in paket för att sedan fira henne så mycket vi kan. Jag har en alldeles speciell present till henne och när jag såg den så tänkte jag att ”det där vill hon säääkert jättegärna ha”, så det hoppas jag… för dyrt var det. Visar eventuellt bild senare om det skulle finnas intresse.

Det är en sån sak jag har tänk på ibland, att jag kanske ska bjuda på lite bilder här och visa vad jag sysslar med då det inte blir så mycket inlägg under sommaren. Men så är jag oerhört lat av naturen så vi får se om jag orkar. ;-) Jag måste ju byta bloggdesign också… men jag vet inte till vad… Nåväl. Jag lever iallafall. Och jag mår bra! Det är huvudsaken!

I förra veckan fick vi provsvaren och det visar sig att Bibic har struma (hypertyreos). Så nu är det att medicinera varje dag och om ca 1 månad ska han tillbaka för att se hur värdet ligger. Skönt att det var det och inget annat tråkigt. Inte för att det är roligt med struma heller, men det är iallafall bättre än andra diagnoser som vi kunde räkna bort. Han är dessutom väldigt enkel att medicinera och inte alls så bråkig som jag trodde att han skulle vara, men pillrena är väldigt små som tur är.

Annars så har ångesten smugit sig på igen. Jag tror jag vet varför… ska till psykologen för ett oväntat kompletterande besök i veckan (jag ogillar verkligen oväntade saker)och sedan är det dags för kattutställning i helgen. Det är bara Gurkan som ska ställas och jag hoppas, hoppas att allt går som jag planerat. Ser fram emot det väldigt mycket, trots att jag får ångestattacker över saker jag tycker är roliga egentligen. Det är väl det som är det jobbiga i det hela. Har funderat på att kontakta läkaren och diskutera min dos, men om hon sköter sitt jobb som hon ska, så borde hon höra av sig själv snart…

Sedan är jag ju en sådan person som inte vill störa i onödan. Dessutom så vill jag inte bli tröttare än vad jag redan är… förutom inatt när jag inte kunde sova alls. Mysko det där med sömnen. Fick jag, så skulle jag nog sova dygnet runt… fast jag har jättesvårt att somna. Så det är lite strul med den. Har försökt att vända på det men det går bara inte. Och om jag skulle höja dosen på min medicin är jag rädd att jag skulle bli mer zombielik än vad jag redan är…

Men så här dags är jag pigg. När man egentligen ska ligga och sova redan… så det dröjer nog några timmar inatt också.